Att äta en elefant

En miljard människor på denna jord har inte tillgång till rent vatten.

Försök föreställa dig denna siffra, denna mängd.....mer än hundra gånger Sveriges befolkning. Om man lägger dem på rad, hur långt skulle de nå? Få se....1,5 miljarder meter, 1,5 miljoner kilometer, 150 000 mil....nästan 40 varv runt jorden!

Så många människor som bokstavligt talat är tvungna att dricka skitvatten för att över huvud taget få i sig denna livsnödvändiga vätska.

Det första man frågar sig är ju hur de alls kan överleva. Men svaret är förstås att många inte gör det. Sjukdomar förtär deras krafter. I många fall intill livets yttersta gräns och längre ändå.

Det andra man frågar sig är om jag kan göra något för att lösa detta problem. Fyrtio varv runt jorden.... man suckar och tänker på Sisyfos med stenen och berget. Sätter i bästa fall in en slant på något insamlingskonto och hoppas att den blir till nytta någonstans.

Men vissa av oss gör mer än så. Till exempel 20-åriga My Wentzel från Lindesberg, som idag är elev vid Birka folkhögskolas afrikalinje. När My för ett par år sedan kom till byn Manga Hill i Kenya, några mil från Victoriasjön, och såg hur dåligt människorna där mådde av sitt vatten, bestämde hon sig för att själv börja kapa den där mångmilakön av människor utan rent dricksvatten.

För att sedan göra en lång historia kort så skaffade My, med god hjälp av kamrater och bidragsgivare, ett 60-tal vattenrenare. Och nu har hon precis varit tillbaka i Manga Hill för att skänka en vattenreningsanläggning till varje hushåll i byn. Hon berättar själv om detta väldigt målande i resebrev till vänner och understödjare. Läs här hennes rapport om vedermödor och glädje i detta gräsrotsbistsånd. Jätteintressant läsning! Och kom den 12 maj till vatten- och klimatseminariet i Östersund så får du höra henne "live" berätta om projektet.

Men vad har då elefanten i rubriken med detta att göra?

Jo, den kommer från den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu, som svarade på frågan hur man löser ett riktigt stort problem. Jo, man gör helt enkelt som när man äter en elefant. Man tar en bit i taget – "One piece at a time....".

Just så som My nu gör. Fast på ett symboliskt plan, som tur är. Med vatten, inte elefanter.

Seminariets hemsida ute

Snygg blev den, webbplatsen för vatten- och klimatseminariet den 11-12 maj. Annica Nordin på Periferi film o. form har skapat den i Wordpress, utifrån mitt underlag. Nu kan världen ta del av planerna.

Rapport från andra sidan

En gång i tiden blev jag journalist för att jag ville ha mandat att vara nyfiken och ställa frågor. Och kanske för att slippa vara den som själv blir utfrågad. Visst har det hänt några gånger att man ändå blivit intervjuad, men det är verkligen undantagsvis, och det är ingen situation jag njuter av som sådan. Att bli intervjuad av en skrivande reporter känns i och för sig lugnare än när det kommer en man med mikrofon, och LTs utsända Ulrika Rogeman visade sig ha precis den glada nyfikenhet som man själv vill tro att man hade i början av journalistbanan. Hon hade dessutom just den utrustning som tidningsreportrar i alla tider burit som främsta vapen: en enkel penna och ett litet anteckningsblock. Det känns tryggt på något sätt. Hon kunde varit en klasskompis på Journalisthögskolan för 35 år sedan.

Men vad ska man säga om utvecklingen på radiosidan, när jämtradions utsände sträcker fram en sådan där modern Nagra-spelare som i princip består av en mikrofon med ett ynkligt litet paket av vidhängande digitalgrunkor. Den väger väl sisådär hundradelen så mycket som en äkta Nagra, den klassiska rullbandaren, sådana vi släpade på på Radio Jämtland på 70-talet. Och samtidigt har den säkert rum för tusen gånger fler intervjuer.

Ställd inför en sådan utvecklingsmetamorfos är det i alla fall skönt att mannen bakom micken, Stefan Hanberg – till skillnad från Ulrika – verkligen är en gammal klasskompis från JH-tiden. Det gör trots allt situationen något mera uthärdlig. Och visst lyckades jag säga några saker som var viktiga att få ut. Så – visst var det trevligt att ni kom, båda två.

Men...... Stefan...... en sak bara: kunde du inte ha tagit en bild där jag såg lite piggare ut....?

Något att bita i för redaktörerna

Har just mejlat ut inbjudningar till presskonferens, så att redaktionerna får något att bita i när de kommer till jobbet måndag morgon. Vi får väl se hur nyhetsläget är – om det ges utrymme att släppa iväg någon reporter för att ta reda på mer om vårens viktigaste konferens i Östersund – om vatten och klimat och Jämtlands roll i vattenvärlden. Se här intill också konferensens logga. Droppe och sol. Ja, soldroppen kommer jag att använda även med "Vattenvärld" som text.

Trevligt på LRF

Så har man blivit föredragshållare också...

Plötsligt, inom loppet av några dagar, har jag fått förfrågan från två olika LRF-avdelningar att komma och prata kring mina vattenbilder. Ikväll var jag till Ås, till det gamla fina föreningshuset som är mest känt som tangons mecka i norra Sverige. Men nu var det en mer stillasittande folkrörelse som samlades. Till årsmöte, information, och lite folkbildning. Eller vad man nu ska kalla det som jag bidrog med.

Jag berättade om hur bilderna kommit till, och om seminariet kring vattenfrågor den 12 maj. Roligt att möta så stort intresse från modernäringens representanter, jordbrukare som vet allt om vattnets roll för deras näring.

Började också ta in beställningar på boken (med förhandsrabatt). Fem stycken tecknade sig. Nästan var tredje av de närvarande – uppmuntrande!