Att äta en elefant

En miljard människor på denna jord har inte tillgång till rent vatten.

Försök föreställa dig denna siffra, denna mängd.....mer än hundra gånger Sveriges befolkning. Om man lägger dem på rad, hur långt skulle de nå? Få se....1,5 miljarder meter, 1,5 miljoner kilometer, 150 000 mil....nästan 40 varv runt jorden!

Så många människor som bokstavligt talat är tvungna att dricka skitvatten för att över huvud taget få i sig denna livsnödvändiga vätska.

Det första man frågar sig är ju hur de alls kan överleva. Men svaret är förstås att många inte gör det. Sjukdomar förtär deras krafter. I många fall intill livets yttersta gräns och längre ändå.

Det andra man frågar sig är om jag kan göra något för att lösa detta problem. Fyrtio varv runt jorden.... man suckar och tänker på Sisyfos med stenen och berget. Sätter i bästa fall in en slant på något insamlingskonto och hoppas att den blir till nytta någonstans.

Men vissa av oss gör mer än så. Till exempel 20-åriga My Wentzel från Lindesberg, som idag är elev vid Birka folkhögskolas afrikalinje. När My för ett par år sedan kom till byn Manga Hill i Kenya, några mil från Victoriasjön, och såg hur dåligt människorna där mådde av sitt vatten, bestämde hon sig för att själv börja kapa den där mångmilakön av människor utan rent dricksvatten.

För att sedan göra en lång historia kort så skaffade My, med god hjälp av kamrater och bidragsgivare, ett 60-tal vattenrenare. Och nu har hon precis varit tillbaka i Manga Hill för att skänka en vattenreningsanläggning till varje hushåll i byn. Hon berättar själv om detta väldigt målande i resebrev till vänner och understödjare. Läs här hennes rapport om vedermödor och glädje i detta gräsrotsbistsånd. Jätteintressant läsning! Och kom den 12 maj till vatten- och klimatseminariet i Östersund så får du höra henne "live" berätta om projektet.

Men vad har då elefanten i rubriken med detta att göra?

Jo, den kommer från den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu, som svarade på frågan hur man löser ett riktigt stort problem. Jo, man gör helt enkelt som när man äter en elefant. Man tar en bit i taget – "One piece at a time....".

Just så som My nu gör. Fast på ett symboliskt plan, som tur är. Med vatten, inte elefanter.