Rapport från andra sidan

En gång i tiden blev jag journalist för att jag ville ha mandat att vara nyfiken och ställa frågor. Och kanske för att slippa vara den som själv blir utfrågad. Visst har det hänt några gånger att man ändå blivit intervjuad, men det är verkligen undantagsvis, och det är ingen situation jag njuter av som sådan. Att bli intervjuad av en skrivande reporter känns i och för sig lugnare än när det kommer en man med mikrofon, och LTs utsända Ulrika Rogeman visade sig ha precis den glada nyfikenhet som man själv vill tro att man hade i början av journalistbanan. Hon hade dessutom just den utrustning som tidningsreportrar i alla tider burit som främsta vapen: en enkel penna och ett litet anteckningsblock. Det känns tryggt på något sätt. Hon kunde varit en klasskompis på Journalisthögskolan för 35 år sedan.

Men vad ska man säga om utvecklingen på radiosidan, när jämtradions utsände sträcker fram en sådan där modern Nagra-spelare som i princip består av en mikrofon med ett ynkligt litet paket av vidhängande digitalgrunkor. Den väger väl sisådär hundradelen så mycket som en äkta Nagra, den klassiska rullbandaren, sådana vi släpade på på Radio Jämtland på 70-talet. Och samtidigt har den säkert rum för tusen gånger fler intervjuer.

Ställd inför en sådan utvecklingsmetamorfos är det i alla fall skönt att mannen bakom micken, Stefan Hanberg – till skillnad från Ulrika – verkligen är en gammal klasskompis från JH-tiden. Det gör trots allt situationen något mera uthärdlig. Och visst lyckades jag säga några saker som var viktiga att få ut. Så – visst var det trevligt att ni kom, båda två.

Men...... Stefan...... en sak bara: kunde du inte ha tagit en bild där jag såg lite piggare ut....?